Idag skulle jag, efter två veckors vila och behandling av min rygg, ge mig på en provpaddling för att se hur ryggen klarade påfrestningen. Det gjorde den inte…
Så det är med lite besvikelse jag får konstatera att det inte blir mer…
…för den här gången! För svenska kusten finns därute även kommande år. Den kan vänta på mig och jag kan vänta på att kroppen ska bli hel igen.
Jag tackar alla ni som följt mig och pushat mig på resan. Naturligtvis kommer jag fortsätta skriva om mina paddeläventyr även i framtiden, men just nu vill kroppen/ryggen bara vila och hela sig.
Men njuta av naturen kommer jag fortsätta med i sommar, för vad är väl vackrare än Sveriges natur och inte minst allt vatten!
Efter ett nödvändigt och något smärtsamt besök på Rygg och ledkliniken i Nyköping blir det nu vila och rehabilitering i två veckor. Sedan hoppas de att jag är redo för fortsatt paddling. Känns både skönt och jobbigt. Två veckor är lång tid, och redan nu inser jag att jag inte kommer hinna hela vägen till Haparanda om inte vädergudarna blåser mig i rätt riktning.
Men mitt beslut var rätt! Låsningarna i ryggen var stora och mina ryggmuskler hade hunnit bli inflammerade av ansträngningen att jobba mot låsningarna. Hade jag fortsatt hade det kunnat bli mycket allvarligare skador och definitivt långvarigare. Nu finns det ändå ett hopp om långa paddelturer längs kusten denna sommar. Hur långt kommer jag hinna innan det är dags att jobba igen? Vem vet, men jag är i varje fall oerhört nyfiken att ta reda på svaret!
Så nu sitter jag här, nästan smärtfri, nyknäckt, tejpad men förväntansfull. Det är en härlig känsla, jämfört med den jag hade igår vid samma tid. Trots att solen sken från en klarblå himmel kändes det mesta nattsvart…
Detta är något som allt som oftast far igenom huvudet när man anstränger sig. Åh, om jag bara fock en paus. Men pannbenet får en att fortsätta…
För en dryg månad sedan, när jag inledde denna paddling, fick jag ta i ordentligt. Så ordentligt så att en disk i ryggen blev sned. Efter ett par veckor gick jag till kiropraktorn som drog allt rakt, men med tillägget att jag behövde fler behandlingar för att bli bra. Men den tiden fanns inte.
Och nu sitter jag här… Ryggen säger stopp, den behöver en lång paus. Så jag har bestämt mig för att åka hem och behandla ryggen tills den är smärtfri igen. Ingen resa är värd mer än kroppen man ska ha resten av livet. När så ryggen är bra igen får vi se om jag fortsätter paddlingen. Men det ser mörkt ut att hinna hela varvet på denna sommar…
Så nu sitter jag på en sten och väntar på hon som alltid stått bakom mig, hon som fått köra, trösta, hjälpa och stötta. Hon är min stora kärlek och mitt i bedrövelsen och smärtan är jag ändå lycklig över att veta att jag får se henne igen om några timmar!
Idag kom sälarna! Jag hade nästan gett upp, men idag dök de upp. Bokstavligen talat. Men alltid snett bakom mig så jag absolut inte kunde ta kort. En av sälarna slog följe med mig ett par kilometer. Kul!
Idag började den långa turen. Nu är delmålet Oxelösund, för då får jag träffa familjen igen.
Den här resan skulle inte vara möjlig om jag inte hade min arbetsplats bakom mig. Jag jobbar på en fantastisk skola, Vrena Friskola, med underbara elever och ett superknäppt gäng till kollegor.
Jag kommer sakna de, mer än de kanske tror.
Dagens paddling handlade om att ta sig förbi Göta Älvs båda utlopp. Här har jag blivit varnad för alla stora båtar som passerar, och visst var det så. Jag fick ligga bakom en kobbe och invänta en lucka i raden av färjor. Men till slut kom jag över.
Så nu, efter 32 km paddling, sitter jag här på en ö, med betande får runt omkring mig. Det ska verkligen bli skönt att krypa ner i sovsäcken ikväll.
Tidig morgonstart. Detta trots ungdomarna som festat på en av båtarna utanför ön. Lämnade nattlägret halv sju. Solen sken redan starkt. Jag kunde till och med ladda telefonen under frukosten fast solen just gått upp.
Frukost i soluppgång.
Målet för dagen var Marstrand, en av mina hållpunkter för min paddling runt Sverige. Kanske mest för Karlstens fästning, men också för att man då har Göteborg inpå knuten, den första stora staden att passera.
Solen sken men ibland kom lite svalkande moln ivägen, och det behövdes, för trots att klockan inte var mycket kändes solen rejält. Det blåste lite mer än gårdagen, men det påverkade inte paddlingen.
Jag passerade Klädholmen och Rönninge och såg sedan på långt håll Karlstens fästning. Mäktig tronar den uppe på Marstrandsön.
Väl framme i Marstrand möttes jag av mängder med segelbåtar med nummerlappar på sidorna. Uppenbarligen dags för regatta. Obligatorisk klädsel bermudashorts och pikétröja!
Jag gled in vid Marstrands kajak och gick iland för att fråga om det var okej eller om jag behövde flytta på mig. ”Finns det hjärterum är det inga problem” blev svaret. Reidar, som driver Marstrands kajak, undrade vem jag var och hur långt jag tänkt paddla. När jag berättade att jag höll på med HBB-paddlingen men nu var tvungen att åka hem en vecka innan resten av resan tyckte han att jag skulle fråga om han kanske fick plats med kajaken där så jag slapp ta med den hem. Så jag frågade! Så nu är kajaken inlåst i Marstrand till jag fortsätter paddlingen kommande helg! Stort tack till Reidar.
Dagens etapp, den femte, paddlades i strålande solsken med perfekta vindar. Jösses vilken skillnad från sist.
Jag lämnade Lysekil efter en natt på Stenungsbadens hotell och spa. Dessvärre var det firmafest precis utanför vårt fönster… Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt och istället paddla många timmar. Och så blev det. Det var mer lunk än fart, men framåt kom jag. Stannade en gång för second breakfast och sedan för lunch.
På Rörholmen, tar jag åt lunch och tog lite siesta, fick jag se en glad överraskning. I en bergsskreva växte det Svärdsliljor eller Irisar som de också kallas. Kändes som jag hade dottern med mig…
Förra vändan, de första fyra dagarna, paddlade jag 12,5 mil, men i kringelikrokar för att skydda mig mot vinden. Idag kunde jag nästan gå rakt söderut hela tiden.
Nu ligger jag i tältet, ynka 10 kilometer från Marstrand, som blir stoppet imorgon. Nästa lördag börjar det riktiga äventyret!
Jag börjar med det sistnämnda, eftersom det är orsaken till att texten kommer först nu:
Min telefon, en alldeles ny Oukitel, vattentät (IP68) med ett långtidsbatteri, visade sig inte vara vattentät! Efter en och en halv dag gav den upp, detta trots att den bara fått vattendroppet från paddeln på sig. Det satte mig i en olustig sits: jag kunde inte längre kommunicera med omvärlden, jag hade inte längre någon klocka och jag kunde inte följa några väderleksrapporter. Allt som jag fotat och spelat in försvann i och med detta. Det var frustrerande, den enda trösten var att min fru, som skulle plocka upp mig efter fjärde dagens paddling, kunde följa mig på Spoten. Två gånger raggade jag upp folk jäms med vägen för att ringa frun (som inte svarade…). Men hon fick mina inlästa meddelanden.
Dag 2, 3 och 4 bjöd på alla väder. Sol och medvind (dag 2), mulet och motvind/storm (dag 3) och på natten regn, åska och hagel, och rejäl sidvind (dag 4).
Dag två var en härlig dag, men jag var alldeles för sliten för att kunna utnyttja den. Första dagens hårda paddling tog ut sin rätt. Jag kom mina 30 kilometer, men inte mer. På vägen stötte jag på en härlig grupp med paddlande norrmän. De hade slagit läger på en av öarna och var mest ute för ”gose litt”. De blev väldigt intresserade av min paddling och berättade att en i deras klubb, Ann-Kristin Skinlo, genomfört HBB 2013. Men de gav mig några goda råd på min väg:
Det är inte maxfarten som räknas. Det handlar bara om att ta sig framåt.
Även om man inte kommer dit man tänkt sig, så är resan värd mödan ändå.
Underbara visdomsord som jag kommer bära med mig. Jag hann även släppa iväg min hemgjorda barkbåt, gjord samtidigt som mina slöjdelever täljde sina barkbåtar till Barkbåt 2018. På den finns en hälsning och en önskan om att skicka ett mejl om man hittar den. Vi får väl se om någon gör det.
Men så kom dag 3… Den började med lite solsken, men snart började det blåsa upp. Och vinden bara ökade för var timme som gick. Kroppen kändes ganska pigg till att börja med, men för varje timme blev det segare. Jag hade satt upp som mål att komma så nära Lysekil som möjligt, för att kommande dag paddla mig till Fiskebäckskil, men efter att ha passerat Smögen och rundat Kungshamn tog det stopp, bokstavligt talat. Jag kom inte framåt i vindarna. Det var bara att ge upp för dagen. jag gick iland på en stenig ö, strax utanför Kungshamns badplats och försökte hitta en så skyddad plats som möjligt för tältet. Där låg jag sedan och lyssnade på den dånande vinden och regnet som öste ner. Det kändes i kroppen att jag pressat mig, nästan till gränsen av min förmåga.
Tältet i bergsskrevan.
På morgonen dag 4 hade vinden stillat sig en aning. När jag ätit min frukost och gick runt lite på ön såg jag en paddlare glida förbi en bit bort. jag tog det som ett gott tecken och skyndade mig att få ordning på alla pinaler. Det var en bit att paddla för att komma till Fiskebäckskil. Jag tog en lång omväg för att komma i någon form av skydd från öarna, men vinden vred sig runt öarna och gav mig nästan hela tiden vinden i ansiktet. När jag vände nedåt mot Lysekil hade vinden ökat rejält, och nu fick jag den från sidan. Nu var jag glad över kajakköpet, min Boreal guppade tryggt över vågkammarna. Men det var jobbigt. och vinden verkade inte mojna, snarare tvärtom. Ibland kom det några stänk från ovan, men det var svårt att veta om det var regn eller havsvatten. Jag insåg när jag närmade mig Lysekil att jag inte skulle orka hela vägen till Fiskebäckskil. Jag siktade istället in mig på badplatsen nedanför Lysekils Sjukhus. Det var skönt att stå på land, även om jag inte visste om min fru skulle hitta mig inom den närmaste timmen eller två.
När jag går mellan kajaken och landbacken för att packa ur kajaken hör jag ett rop uppe i backen. Det är min underbara fru som hittat mig efter bara 10 minuter! Hon hade gissat att jag skulle komma till just den här platsen, men ställt sig för att spana efter mig en lite bit längre in i Lysekils hamn. När hon såg min Check-in på Spoten hade hon direkt vetat var hon skulle parkera bilen och sedan gått ner till stranden.
Så vad har jag lärt mig av dessa fyra dagar:
Ta inte ut dig redan första dagen! Det är inte värt det, du får sota för det flera dagar efteråt.
Skydda telefonen, även om den är vattentät. Jag hoppas jag får en ny snart, om inte kommer det läggas ut en ”fin” youtubefilm om telefonen.
Paddla lagom varje dag. Lagom är att inte ta ut sig för mycket. Det kommer en dag imorgon som kanske passar bättre för långpaddling.
Ha med en liten väckarklocka och en liten radio. Då vet man tid och väder om telefonen dör.
Efter att ha sovit på Svinesunds Motel o Kro och ätit en rejäl frukost var det äntligen dags för att ge sig iväg. Frun stod på bergsklacken under bron och vinkade av medan jag motströms tog mig upp till landsmärket för att göra ordentlig start på HBB 2018.
Sedan fick jag strömmen med mig men efter bara ett par kilometer var motvinden mycket starkare. Och så förblev det nästan hela dagen. Målet var att ta sig fram till den ö som den legendariska Jim Danielsson landat på ett par gånger. Och dit kom jag, mycket tröttare än vad jag tänkt mig.
Nu längtar jag efter att få sova gott och vakna utvilad och redo för en ny dag.
Idag har jag äntligen provpackat kajaken. Allt fick plats! Blev förvånad över att jag utan större problem kommer kunna ta med mig mycket mat på färden.
Ska ta en dagstur i helgen med full packning för att känna hur segt det kommer att bli. Så här tung har kajaken aldrig varit. Men så har jag också 20 liter vatten med mig.
Men nu närmar det sig med stormsteg. Bara 11 dagar kvar till första paddeltaget på årets äventyr.
Längtar!!!
Jag vill också sända en hälsning till alla andra som ska ge sig ut på årets HBB. Nu är vi sju som anmält oss. Fantastiskt roligt. Lycka till paddelkamrater.
Jag hann med en tur i mars, trots en envis förkylning. Dagens milrunda togs på Åkforsån med ilägg vid bron vid Brostugan. Åkforsån är en liten pärla, nedbäddad mellan åkrar och skog. Mitt på vägen passerar man en gammal träbro, en rest från forna tider.
Det var inte bara jag i ån, hundratals fåglar hade tagit sin tillflykt hit i brist på öppet vatten.
Nu är det mindre än en månad kvar, nu i påsk ska det provpackas…
men förväntansfull. Det är en härlig känsla, jämfört med den jag hade igår vid samma tid. Trots att solen sken från en klarblå himmel kändes det mesta nattsvart…
Amatörpaddlarens blogg 