23/2-16 Årets premiärtur…

…som blev tudelad.

Var: Trosaån mellan Vagnhärad och sjön Sillen (5,5 km t.o.r.)  Lätt paddling.

Redan förra året var jag sugen på att paddla på Trosaån. Men det blev liksom aldrig av. Så nu var det dags! Jag slängde upp kajaken på biltaket (egentligen så lyftes den stånkandes upp) och körde mot Vagnhärad. För att få en aning om hur ån såg ut på nära håll svängde jag av vid Sillekrog och tog gamla riksettan mot Vagnhärad. Jag stannade till på ett ställe där det gick en bro över ån och gick ner för att se hur mycket vatten det var och om ån var för strid, men det såg perfekt ut.

När jag kom till Vagnhärad visste jag inte var jag skulle lägga i kajaken. När jag gick där och letade kom en man fram och undrade om jag skulle paddla. Jag berättade att jag ville paddla upp till Sillen, och då visade han mig hur jag skulle köra och var jag skulle kunna lägga i. Vägen ner mot ån, som han visat mig, var en brant grusväg som låg strax efter väg 219 mot Studsvik från Vagnhärad sett. Där fanns en perfekt parkeringsplats och det var lätt att lägga i kajaken.

Det var bara någon plusgrad så jag hade tagit med mig ett par neoprenhandskar som jag köpt på Biltema för flera år sedan. De funkade inte alls! Efter 10 minuter gav jag upp och paddlade barhänt. Det gick bättre, och som tur var sken solen.

Det kändes rätt underligt att paddla. På åkrarna låg snön kvar, det var is i vassen och kylan kändes i kinderna. Konstigt nog höll sig händerna varma. Det var väldigt stilla och ån rann så sakta att den ibland var spegelblank. På min väg skrämde jag upp knöl- och sångsvanar som tagit sin tillflykt till åns stilla, flytande vatten.

När jag närmade mig sjön Sillen ökade ljudet från E4:an. Men innan jag kom fram till den blev jag tvungen att ta mig över ett träd som fallit över ån. En bäver hade gjort sitt bästa för att gnaga av det, men lämnat jobbet halvfärdigt. Det gick dock enkelt att ta sig förbi mellan stammen och den gren som bävern gnagt på.

 

Väl framme vid Sillen tog det stopp. Här låg isen tjock. På iskanten stod svanarna uppradade, misstänksamt tittande mot mig och min kajak, redo att när som helst flyga iväg. Det är alltid lika fascinerande att se svanar som ska flyga iväg. Deras löpande startsträcka som måste till oavsett om de är på land eller i vatten. Man förstår varför de måste ha dessa stora fötter…

På vägen tillbaka blixtrade det plötsligt till av något blått. En Kungsfiskare! Den, tillsammans med två till, fortsatte att förflytta sig med ån nästan ända fram till bilen. Det var blott andra gången jag sett Kungsfiskare, första gången var förra året vid en paddlingstur vid Vadsbro kyrka.

Tillbaka till bilen gjorde jag min vanliga klumpiga urklivning, men klarade mig utan att bli blöt. Nu var det dags för nästa del!

Annonser