6/7-16 Ibland är det jobbigare än man tror…

• Var: Vrena-Husbyåns utlopp t.o.r.
• Sträcka: 24 km
• Iläggningsplats: Vrenas östra sida vid bron
• Lyft: Inga
• Svårighetsgrad: Lätt

Tillbaka igen efter en vecka i Karlskronas skärgård kom snabbt viljan att paddla i ”hemmavatten” igen. Den här gången valde jag att lägga i på andra sidan av Vrena, vid den vägen som leder till Tärnö. Här finns en fin liten brygga att lägga i vid.

Jag tänkte att jag skulle ta en liten eftermiddagstur, men såg på kartan att det var lite längre till Husbyån är jag tänkt mig. ”Men jag har ju semester”, tänkte jag och gav mig iväg.

Det kändes underligt att inte ha vågor. Här låg vattnet nästan stilla. Jag gled ut på Mjälnäsfjärden och efter Almudden svängde jag norrut, in i Kalvfjärden. Ganska snart passerade jag Tärnö. Här går vägen över vattnet där Skarvstenssundet är som smalast. I sundet finns några stora stenar, som gjorda för skarvar, men ingen skarv fanns att skåda.

Mjälnäsfjärden

Bron vid Tärnö

Efter Skarvstenssundet öppnar det upp sig igen. På högra (östra) sidan har man Hästnäset. Jag följde kanten på den för att runda dess norra udde och sikta in mig mot Mälsundet. Här paddlar man återigen under vägen. Uppe vid brofästet står en runsten, antagligen från 1000-talet. På högra (östra) sidan står Broaskogen med sina branta kanter. Jag fortsatte genom Mälsundet och kom till slut fram till Torpfjärden. Här svängde jag åt öster, mot Husbyån. Nu märkte jag av att jag nog tagit i lite för mycket. Jag var trött. Men jag visste att det fanns en badplats inte långt borta och därmed möjlighet att vila.

Bron över Mälsundet

Framme vid Hopens badplats blev jag positivt överraskad av den perfekta bryggan att lägga till vid. Och duger inte bryggan kan man paddla in till sandstranden. Det var inte bara jag som tyckte det var bra, det fanns en grupp tyska kanotturister som slagit läger här. För här finns det möjlighet att slå upp ett tält eller fler. Badplatsen har även toalett. En bra plats att stanna på helt enkelt.

När jag kände mig lite piggare gav jag mig iväg bort mot Husbyåns utlopp, mest för att jag ville se hur det såg ut. Jag hade för mig att det fanns en dammlucka, eller en kant i ån som förhindrade paddlingen. och så var det. För att komma vidare hade jag behövt gå upp vid badet och sedan gå en bit uppströms. Det får bli en annan gång.

Jag vände tillbaka mot Vrena. Paddlade förbi fornborgen bredvid Hopens bad och vidare mot Mälsundet. När jag kommer in i sundet blir det alldeles vindstilla. Det hade hela tiden blåst lite grann, men nu blev det kav lugnt. När jag passerade Broaskogen ställde sig ett rådjur plötsligt upp, precis vid vattenkanten. Han traskade långsamt uppför backen.

Nu var det fantastisk paddling förbi Segnesta och Hästnäset. När jag närmade mig Skarvstenssundet såg jag en skarv som satt och torkade sina vingar på en av stenarna…

Jag närmade mig bron vid Tärnö och då började det blåsa igen. Motvind. Vilket innebar att vinden hade vänt, för jag hade haft motvind när jag paddlade i motsatt riktning. Men vinden var beskedlig. Jag passerade Kalvfjärden, rundade Almudden och kom ut i Mjälnäsfjärden. När jag paddlade in mot Vrena kunde jag känna hur trött jag var. Jag som trott att jag skulle orka mer efter en vecka i Karlskronas skärgård. När jag kom iland och tittade på Runkeepers statistik förklarade det tröttheten. Jag hade paddlat för fort redan från början. Bristen på vågor hade lurat mig att ta i lite för mycket. Det var verkligen skönt att sätta sig i bilen och veta att man snart var hemma.

14/6-16 En eftermiddag med ett onödigt plums!

• Var: Sävö-Ringsön runt-Källviks brygga
• Sträcka: 15 km
• Iläggningsplats: Sävö vandrarhem
• Lyft: Inga
• Svårighetsgrad: Lätt

Jag hade varit på Sävö under dagen, paddlat ut dit kvällen innan, och nu ville jag ta mig runt Ringsön. Ringsön är en av de större öarna i den sörmländska skärgården. Mellan Ringsön och Långön går det ett smalt sund, och via kanten på Bergö och Hartsö kommer man till slut ut till den södra änden av Ringsön.

Den 6 kilometer långa paddlingen mellan öarna var fantastisk. Vid det smalaste partiet var det bara ett par meter mellan Ringsön och Långön.

Mellan Ringsön och Hartsön öppnar sundet upp sig och man får fri sikt ut över havet. Det är verkligen något speciellt med att se horisonten.

I den södra änden av Ringsön finns det stenstränder, en dold sandstrandsvik och en liten insjö. Insjön var tidigare en havsvik, men strandhöjningen har strypt infarten. Här stannade jag för att äta min smörgåsmiddag, men min urklivning hörde väl inte till en av mina bästa! En fot på stenig botten, en fot i kajaken… Det var som att se farbror Melker. Det sa ”plums”, kajaken kantrade och jag låg på magen i vattnet. Det tog en stund att tömma kajaken på vatten, byta om och få ordning på allt igen, men till slut satt jag på en rundad stenhäll och njöt av utsikt med tilltugg. Det var svårt att slita sig från platsen, hit lär jag återvända med familjen, kanske till och med tälta en natt.

Under paddlingen hemåt, på Ringsöns västra sida, började det blåsa lite mer. Jag kunde använda mig av småöarna för att hålla mig i lite vindskydd. Efter att ha passerat den stora viken som delar Ringsön i två delar såg jag plötsligt en grävling som vandrade längs med klippstranden. Den stirrade lite förundrat på mig innan den fortsatte sin jakt på kvällsmat.

Ute på Tvären fick jag ta i lite extra för att hålla kursen, men halvvägs över började vinden långsamt dö ut.

När jag till slut kom fram till Källviks brygga hade vinden nästan lagt sig helt. Nu kom nästa lilla problem, för Källviks brygga är inte särskilt kajakvänlig. Den är lite hög, men jag kan rekommendera att man tar insidan av bryggan så nära land som möjligt, eftersom bryggan lutar lite åt det hållet.

5/6-16 Familjetur med (nästan) hela familjen

• Var: Vrena till Yngarebadet och tillbaka
• Sträcka: 15 km
• Iläggningsplats: Vrena samhälle vid båten Munter
• Lyft: Inga
• Svårighetsgrad: Lätt!

Det var dags att inviga de nya kajakerna. Vädret var fantastiskt och vi bestämde oss för att lägga i kajakerna inte så långt hemifrån. Eftersom jag och frun inte kom så långt sist vi paddlade från Vrena, bestämde vi oss för ett nytt försök på samma sträcka.

Det kändes underligt att sitta i en kajak som inte behövde pareras när vindstötarna kom. Kajaken gled mycket bättre i vattnet. Faktiskt lite lyxkänsla. Frun, som förra sommaren köpte en P&H Delphin plastkajak, fick ta i lite extra för att hålla vår fart. För även dotterns kajak gled framåt nästan utan motstånd.

Tahe Marine Bayspirit

P&H Delphin

Vi tog oss upp mot Skräddartorpsån, passerade öar, grönskande lövskogar och ängar. Inne i Skräddartorpsån blev vinden så gott som obefintlig.

Det var fiskarnas dag, och då menar jag de på land och i båt. Redan i Vrena stod en familj och fiskade, och vi passerade flera båtar med både ungdomar och äldre herrar bakom kastspöna.

Innan vi gled in i Mäskaren, sjön som delar Skräddartorpsån i sin norra och södra del, stannade vi till bland svärdsliljorna för mackor och varm choklad.

Mäskaren

På Mäskaren tog vinden återigen tag i oss, men ganska snart var vi inne i ån igen, och precis som innan blev det närapå vindstilla.

Den norra delen av Skräddartorpsån är lite mer trolsk. Man passerar bland annat en bäverhydda. Precis innan ån öppnar upp mot Yngaren är det alltid fullt med fisk i vattnet. Här stötte vi också på fiskare, jublandes över det goda fiskafänget.

I det smala utloppet tog vi den vänstra fåran om ön som delar ån. Lite strömt, men inga problem ens för den ovane paddlaren. Här vid utloppet ligger det gott om båtar. Det finns eldstäder, toaletter och en badplats en bit bort, Yngarebadet. Vi paddlade dit för att ta oss en bensträckare och för besök i tidigare nämnda toalett…

Ganska snart gav vi oss iväg igen. Vår plan hade varit att paddla runt Åkerö, men ingen av oss var riktigt i form för det. Det hade blivit närapå en mil extra paddling. Istället vände vi hemåt.

Åkerö i fjärran

På vägen ropade de två unga fiskarna som vi tidigare passerat medan de jublade över fiskafänget. De undrade om vi kunde ta lite kort på dem från våra kajaker. Naturligtvis ställde vi upp. Fisken var verkligen som tokig, en till och med hoppade in i deras båt. Snacka om enkel fångst!

 

Efter att ha passerat ytterligare fiskare och turistande tyskar ute på en ö kom vi fram till Vrena igen. En härlig tur med familjen, men gladast blev jag av att se min dotters nöjda min.

28-29/5-16 En helg vid Hälgö Kajak

Torsdagen innan hade jag varit ute med min klass och paddlat med kajaker hyrda från Hälgö Kajak. Nu var det lördag och dottern var intresserad av att köpa en egen kajak.

Vi hade tidigare sett några på Blocket som såldes av Hälgö Kajak, så när jag var ute med min klass passade jag på att fråga Claes (som kanske är Sveriges trevligaste kajakuthyrare) om det var möjligt att komma dit på lördagen för att provpaddla. Om ni läser titeln förstår ni svaret.

Dottern och jag kom dit, och naturligtvis kunde inte heller jag låta bli att prova lite olika kajaker. Dottern gillade direkt den första hon provade, hon blev nästan ”lite kär”. Men som den kloka far jag är övertalade jag henne att prova några till… Själv prövade jag några glasfiberkajaker, inbiten plastpaddlare som jag är.

Efter tre timmars testande hade hon fortfarande inte bestämt sig. Jo en sak var hon klar över, hennes första kärlek var inte längre med i matchen! Nu stod det mellan två andra kajaker, en Reval Mini och en Bayspirit, båda från Tahe Marine. Själv hade jag blivit förtjust i en annan av deras kajaker, en Wind 535. Vi bestämde oss för att återvända dagen efter för ytterligare testning.

Söndag morgon kom med regn, och efter det kom det ännu mera regn. Blåste gjorde det också, till skillnad för på lördagen då det nästan varit vindstilla. Jag messade Claes och meddelade att vi tänkte vänta ut regnet, och otroligt nog klarnade himlen upp framåt eftermiddagen.

Väl på plats hade Claes hittat ytterligare en kajak till mig, en Reval Midi. Vi stack ut för ny testning, nu med rejäla vågor. Perfekt, tyckte dottern.

Dottern började klaga lite redan under första turen. Hon var trött, svag och otränad… Trots det blev det tre turer, bland annat en tur upp genom kanalen till Sibbofjärden, för dottern ville testa båda kajakerna ute bland vågorna och på slutet ville hon bara paddla mera.

Till slut hade hon bestämt sig. En sprillans ny Tahe Marine Bayspirit i rött och gult. Och själv kom jag hem med den där Wind 535:an…

Jag kan med värme rekommendera Claes och Hälgö Kajak. Ni kan läsa mer på deras hemsida www.paddling.se

 

10/5-16 Vardag är det bästa som finns!

• Var: Vrena till Mäskaren och tillbaka
• Sträcka: 9,7 km
• Iläggningsplats: Vrena samhälle vid båten Munter
• Lyft: Inga
• Svårighetsgrad: Lätt!

Det händer att vädret gör det omöjligt att motstå till och med en trött vardagskväll! Just den här eftermiddagen kunde inte ens två slutkörda pedagoger stå emot en paddeltur.

Vi lade i kajakerna i Vrena och tog en lugn tur norrut, upp genom Skräddartorpsån. Vid Mäskaren vände vi tillbaka.

Det är rofyllt att paddla sådär. Ingen stress, tid för samtal och tystnad.

I våra liv pratas det mycket om att hitta krafter, det här är nog ett av de bästa sätten…

7/5-16 Solsken i blick! Dag 1

• Var: Trosa till Sävö
• Sträcka: 20 km
• Iläggningsplats: Trosaån nedanför Trosa Kvarn, på motsatt sida som det iordninggjorda kajakilägget.
• Lyft: Inga
• Svårighetsgrad: Lätt till mellan, beroende på hur lång tid man tar på sig.

Äntligen blev allt rätt! Sol, värme, inte för mycket vind och jag var frisk. Nu skulle det paddlas.

Jag hade fått nya kartor av min syster i födelsedagspresent, kartor av tyvek, som ska hålla för vatten och upprepad vikning. Jag bestämde mig för att prova den och min egen ork. Tidigare i år paddlade jag på Trosaån, och nu ville jag fortsätta den resan. Varför inte paddla mellan Trosa och Nyköping, men på två dagar? Jag kunde lite snabbt mäta på kartan att det skulle bli cirka 50 kilometer sammanlagt, och eftersom jag tidigare campat på Sävö, tänkte jag att det skulle bli en bra nattanhalt.

Jag fick frun att köra mig till Trosa, och vid halv tio satt jag i kajaken på väg ut mot Östersjön. Tidigt insåg jag att solen skulle steka mig hårt, och jag hade med mig keps och solskydd modell hög. Det var rätt mycket folk ute och spatserade i solskenet, eller som satt och njöt av solskenet. En och annan hälsade på tokstollen som paddlade genom ån…

Trosaån

När jag passerade Öbolandet var det en dam i ett hus som hojtade till och undrade var jag var på väg. Hon hoppades att jag skulle få en härlig tripp. Jag passerade på Hänös södra sida, i ett smalt sund. Efter det bar det av rakt söderut, med solen i ansiktet.

När jag paddlat åtta kilometer stannade jag för lunch och för att vila min redan ömma rumpa. Nu hade det börjat blåsa lite mer, och framför mig låg den längsta delen utan skyddande öar, Yttre Hållsfjärden. På ön fanns det även ett par vitkindade gäss. De tittade lite misstänksamt på mig när jag gick runt på ön, men stannade kvar, även om de inte hade något bo ännu. Men jag förstod varför, det var en vidunderlig utsikt från deras lilla ö.

Yttre Hållsfjärden

Hyfsat utvilad gav jag mig iväg för det som skulle bli dagens största utmaning. Jag försökte använda mig av kartan för att sikta in mig på rätt öar. På håll ser öarna ut att ligga ungefär lika nära, fast så inte är fallet. Men det fanns en fyr, Törnskär, som jag kunde gå efter. Vinden låg på från sidan, så jag fick parera med kroppen när det kom några lite större vågor. Här var det inte läge att stanna till för att vila eller ta en bild. Jag kom in mellan Norra och Södra Jutskär och fick vila lite från vinden. Nästa överfart blev inte alls lika blåsig och ganska snart kom jag in i vindskugga bakom Hökö. Jag hade sett att det skulle vara lite småholmar och ett smalt sund mellan Hökö och Fågelö, och det stämde verkligen. Det hela kändes lite som en labyrint.

På kartan såg det ut som om det var paddlingsbart mellan Marskär och Rävskär, själva förlängningen av Fågelö, men där var det stopp. Här hade några byggt en bro/brygga mellan öarna, och dessutom låg det sten och tjockt med vass i vägen. Jag fick fortsätta längs med den östra sidan.

Vid spetsen på Rävskär siktade jag in mig på sundet mellan Tyvudden och Hjälmgarnsö. Här var det riktigt smalt, med vass på båda sidor. Ett tag var jag orolig att jag inte skulle ta mig igenom, men det var inga problem alls. Men det var mycket småfisk under kajaken som skingrades åt alla håll där jag plaskade fram.

Nu kunde jag se Sävö och Källvik. Sävö är en ö som varit bebodd under mycket lång tid. Här låg en gång i tiden en lotsstation. I de gamla lotsbostäderna finns nu ett välbesökt vandrarhem. Ön är ett naturreservat, med fritt gående boskap på ön. Men det finns en instängslad plats för övernattning, men plats för tält, eller så sover man i vindskyddet. På Sävö finns det även utedass, och om vattnet börjar sina kan man gå till vandrarhemmet för att fylla på. Vindskyddet ligger på öns västra sida, med solnedgången mitt framför ögonen när man lägger sig i vindskyddet.

Utsikt från Sävös östra sida

Från Sävös högsta punkt ser man långt!

Jag gick iland och blev förvånad över hur varmt vattnet kändes. Hela dagen hade det ilat till i handen om jag råkade doppa ner den i vattnet, men här jäms med stranden var det nästan behagligt. Men det blev inget dopp innan nattning…

Vindskyddet på Sävö. Uppe i skogen står dasset.

Paddlingen tog cirka fem timmar med matpaus. Jag kände mig ganska stel, särskilt i ryggslut och vänster ben. Trots den hade jag inga större problem att somna redan vid nio!

2/4-16 Host, host…

• Var: Hallbosjön
• Sträcka: 13 km
• Iläggningsplats: Stranden vid båten Munther
• Lyft: Inga
• Svårighetsgrad: Lätt

Detta var veckan som jag tänkt mig paddla massor… Men det blir inte alltid som man tänkt sig! En envis förkylning som sedan gick över i skrällig hosta har stoppat mig från att paddla under hela påsklovet. (Jag arbetar som lärare.) Men till slut tog jag mig ut. Dagen innan sken solen, men den här dagen var det grått, jämngrått. Men nästan ingen vind, vilket passade bra eftersom jag inte var riktigt återhämtad ännu.

Jag la i kajaken i Vrena. Det finns en liten sandstrand inne i samhället, vid den platsen där ångbåten Munther ligger under sommarhalvåret, där hjälpte frun mig att bära ner kajaken till vattnet. Det var ganska högt vattenstånd, men härifrån så går det lätt att komma ut på Hallbosjön, även om Vrena å gärna vill dra med kajaken på en resa medströms.

Hallbosjön i gråväder.

Det var underbart att komma ut, även om solen inte klarade av att ta sig igenom molntäcket. Vattnet låg ganska stilla, och inga andra båtar rörde sig ute på sjön. Jag tog det väldigt lugnt, kände efter hur mycket jag skulle orka med. Hallbosjön är perfekt på det sättet. Du kan ta dig runt en ö, eller in i en vik, för att sedan paddla tillbaka om du känner för det. Men du får inte känslan av att bara åka fram och tillbaka.

Hallbosjön är en av mina tre ”hemmasjöar”. Här paddlar jag ofta, en liten kvällstur efter jobbet till exempel. De andra två sjöarna kommer jag komma tillbaka till.

I Hallbosjön finns det en ganska stor skarvkoloni. Jag brukar alltid paddla förbi för att spana efter dessa otroliga fåglar. Förr fanns de på en av öarna, men nu har den spridit sig till två mindre öar i sjön. Jag kunde räkna till cirka 70 bon. Skarvarna är dock väldigt lättskrämda och flyger iväg när man närmar sig. Den här gången satt det en örn mitt ibland de! Den var lika lättskrämd.

På vägen tillbaka passade jag på att paddla jäms med vassruggarna och passera badet i Vrena, Näset. Nu en stilla plats, men i sommar kommer det vara full fart här nere.

12/3-16 Besvikelsen som rann ut i ån…

• Var: Nyköping, Stadsfjärden och Mellanfjärden
• Sträcka: 9 km
• Iläggningsplats: Nyköpings hamns östra sida vid stentrappan
• Lyft: Inga
• Svårighetsgrad: Lätt paddling

Skulle jag åka till Jakt- och Vildmarksmässan, eller skulle jag paddla? Det var inget lätt val. Men när lördagsmorgonen kom med strålande solsken blev valet lite lättare. Paddling!

Jag hade tidigare i veckan varit nere i Nyköpings hamnområde och sett att isen dragit sig långt bort. Skvallervägen hade jag fått veta att så även skett i Oxelösund. Så min plan var att paddla mellan Nyköping och Oxelösund.

Jag fick frun att köra mig den här gången eftersom jag inte skulle komma tillbaka till samma plats. I med kajaken i den strömmande Nyköpingsån. Jag hade gjort en liten fästanordning för att kunna förankra kajaken vid kajen. Helt enkelt ett litet tunt rep med en karbinhake i ena änden. Kunde dra den runt ett järnfäste och sedan haka i karbinen i kajaken, så kunde inte kajaken glida iväg.

Den lilla röda linan håller mig kvar medan jag fixar det sista.

När jag vinkat adjö till frun började jag paddlingen i absolut bästa väder. Solsken och så gott som vindstilla.Solen i blick dessutom, och jag konstaterade att jag skulle få det så hela resan – trodde jag! Jag hade nämligen inte kommit mer än ut från den innersta Stadsfjärden förrän jag såg en massa fåglar som stod på vattnet! Fast de stod inte på vattnet, de stod på isen. Det var bara isfritt i tre kilometer. Vilken besvikelse!

Det var bara att bita i det sura äpplet, ringa frun och berätta att hon lika gärna kunde vända tillbaka för att komma och hämta mig.

Kilaåns utlopp.

På vägen tillbaka så såg jag att isen släppt vid Kilaåns utlopp. Kilaån är en gammal vikingafarled och jag har tidigare arbetat på en skola lite längre upp jäms med ån. Skulle jag kunna paddla upp i den? Jag gav mig in i den ganska smala åmynningen. Det var trögt att paddla, strömmen var starkare än jag trodde. Eftersom frun var på väg för att plocka upp mig bestämde jag mig för att paddla bara en liten bit för att spana in om det var möjligt att överhuvudtaget ta sig förbi vägarna som passerar över. Det gick! All besvikelse som jag nyss känt rann av som vatten på en gås. Morgondagens paddeltur!

De tre broarna över Kilaån. Kortet är taget under den tredje.

Jag vände tillbaka och fick känna av åns styrka. Kändes som om jag var en elitkanotist! Jag bara flög fram. Borta vid stentrappan stod frun och väntade på mig, och hon blev nog lite förvånad över min glada min, jag som nyss låtit så besviken i telefon.

 

5/3-16 Plötsligt är det tyst…

Var: Åkforsån mellan Åkfors och Djulfors (Eriksberg). (12,5 km t.o.r.) Lätt paddling.

Då har man paddlat i snöglopp! Fast det började med att iläggningsplatsen var helt igenisad. Ingen möjlighet att jag skulle klara av att komma i kajaken där inte! En liten bit bort kunde jag stampa sönder isen och ordna med en bättre plats.

Det var verkligen gråväder. Ingen sol, duggregn och kallt. Jag provade lite andra kläder än jag haft senast, mest för att se om jag kan ha flera alternativ. Dessvärre upptäckte jag när jag gjorde i ordning kajaken att jag glömt mina extrakläder. Lite klantigt måste jag erkänna. Som tur var hade jag lite kläder i bilen och en liten plastpåse. Det fick bli mitt extraställ för dagen.

Åkforsån är en liten pärla att paddla på. Lugnt vatten, en lagom slingrande å och varierad natur runt omkring. Jag hinner paddla någon kilometer då jag hör det… tystnaden! Plötsligt är det tyst, verkligen tyst. Det enda som hörs är mina egna ljud; paddeln i vattnet, frasandet från kläderna, min egen andning. Jag slutar paddla och glider långsamt framåt…

Efter ytterligare någon kilometer kommer det som uppenbarligen måste bli årets fågel flygande, en Strömstare. Fram till i år har jag aldrig sett en, men på årets alla turer har jag fått se inte bara en utan flera. Under dagen stöter jag på Strömstarar på tre olika platser. Om det är samma är inte jag man att avgöra.

När jag var lite fick jag veta att det fanns ett djur som en gång i tiden varit vanlig i vårt land, ett djur som numera nästan var helt borta. En enda gång i mitt liv, för sådär en 30 år sedan, har jag sett en. Men nu när jag är ute och paddlar ser jag spår efter den var jag än är. Detsamma här i Åkforsån. Bävern har gnagt på massor av träd, fällt träd på båda sidor av ån. En del spår är mycket färska, medan andra har flera år på nacken. Trots att jag paddlar så tyst jag kan så får jag inte se någon bäver idag heller. Det närmaste jag varit var för några år sedan när jag la i extremt tidigt bortåt Björkvik. Då hörde jag Bävern smälla till med sin stora platta svans i vattnet för att varna att jag var på väg.

Det finns en gammal träbro över ån ungefär på halva vägen. Antagligen har den varit till för att köra över traktorer eller liknande. Stadigt byggd, men numera inte tillräcklig för att låta något köra över. Någon har grävt en liten kanal till höger om den (motströms) så det är lätt att ta sig förbi.

När man närmar sig Djulfors breddar sig ån en aning. Här, liksom på resten av ån, ligger isen i innerkurvorna, ett bevis för att strömmen är starkare i ytterkurvorna. Det är det som gör att ån blir mer och mer kurvig med åren.

Djulfors är vackert. Här ligger Eriksberg med sin slottspark. Just den här dagen ser allt mest grått ut. En polsk hantverkare hälsar glatt på mig när jag kommer. Han undrar om jag är trött, men jag känner mig förvånansvärt pigg. Jag tar mig ur kajaken på den nedbajsade kajakbryggan(en av mina bättre urklivningar) och dricker lite varm choklad och äter några mackor. Eriksbergssjön är helt istäckt, så det blir inte någon fortsättning den här gången. Istället blir det paddling tillbaka.

Att paddla ger mig möjlighet att komma nära. Inte bara djur utan även natur. Att paddla under, över eller genom ger paddelturen en extra dimension. Finns det ett träd som hänger ned, en lite trängre genomfart, en stor sten som sticker upp, då är det omöjligt att låta bli. Visst, det tar lite längre tid, men jag har inte bråttom.

På vägen tillbaka blir vädret sämre. Regnet tar i, det börjar blåsa lite. Regnet blir till snöfall. Fast jag är varmt klädd och har extra handskar med mig ifall händerna blir kalla.

Väl nere vid kajakilägget paddlar jag vidare ner till dammen vid Åkfors. Här kan man känna kraften i ån. Ån gör ett rejält skutt nedåt här. För att ta sig förbi den här dammen måste man gå 4 km på en väl trafikerad väg utan vägren. Inte kul. tydligen har kanotister under åren missbrukat Allemansrätten och gjort markägarna irriterade. Så istället för 1,5 km på en mindre väg får man nu riskera livet på en annan.

24/2-16 Nyköpingsån, min hemmaå

Var: Nyköpingsån mellan Hargs kraftverksdamm  och dammen vid Kristineholm. (15 km t.o.r.) Bitvis lite svårare paddling motströms.

Nyköpingsån är min hemmaå. Den ser jag som gott som varje dag. Här har jag paddlat en del, vilket är perfekt så här års, för jag vet vad jag kan förvänta mig.

Jag lade i kajaken i Harg. Iläggningsplatsen nära kraftverksdammen är en brant slänt ner mot ån. Vattnet är grunt så man bottnar lätt om man behöver stå i vattnet. Den här dagen hade isen lagt sig jäms med kanten. Kajaken tryckte lätt ner isen framför sig, men jag fick hacka bort en del med paddeln för att ta mig ut.

F.d. ingenjörsbostaden Blåhamra vid Hargs Textilfabrik

Den här dagen var jag bättre förberedd för att behålla mina händer varma, och det var tur för det var betydligt kyligare i luften den här dagen.Under hela dagen paddlade jag med Gråvargs arbetshandskar från Byggmax. Även om de ibland blev lite blöta i fingertopparna höll de värmen. Jag får väldigt lätt blåsor i händerna, så jag brukar alltid ha handskar på mig, men på sommaren har jag cykelhandskar, sådana utan fingertoppar.

När du paddlar från Harg och motströms på vintern/våren är det bitvis rejält strömt. Efter gångbron mellan Harg och Oppeby, vid runstenarna, fick jag jobba på ordentligt, och en bit längre upp fick jag ta i ännu mer. Just där svänger ån och samtidigt är det en liten nivåskillnad så vattnet rinner på rätt bra. Det gällde dock mest att hålla kursen rak så var det inga större problem. Efter det blev det lugn paddling en bra bit.

Åker i vinterskrud.

Ån gör en skarp högersväng vid det som kallas Skavstarondellen och rör sig sedan genom jordbruksmarker. På ena sidan kan man se gravkullarna sticka upp. Just så här års ser du ganska långt, för vassen har inte hunnit växa till sig ännu. I sommar kommer vassen vara som två väggar på vardera sidan.

När du paddlar den här sträckan kan det hända att du blir ”överkörd” av flygplanen som landar på Skavsta. Det känns nästan som de ska landa i kajaken…

Efter cirka 6 kilometer kommer man till nästa riktiga ström. Här ska man hålla till vänster (motströms). Där har några vänliga själar lagt upp en stenpir, så man vet att om man håller till vänster om den så kör du inte på någon sten. Jag lade mig bakom piren för att sedan ta i med alla krafter för att ta mig förbi strömmen. Ett ögonblick trodde jag att jag skulle förlora mot strömmen, men sakta men säkert tog jag mig upp.

Här kommer en del av ån som känns lite djungelaktig. Stora stenar, fallna träd och inga andra ljud än vattnets. Då ser jag en Kungsfiskare. ”Idag igen” hinner jag tänka innan jag också får se en strömstare! I min iver glömmer jag bort att paddla, vilket inte är så smart just här… Innan kajaken drar iväg tar jag några kraftiga tag för att komma rätt igen.

Här gör ån en s-sväng. Vid nästa krök kommer ytterligare ett strömmande parti. I vanliga fall ska man hålla till höger (motströms) men nu, med det höga vattenståndet, kan man paddla upp i mitten utan att slå i några stenar. Efter den strömmen lugnar det ner sig igen ända fram till Kristineholm. Här finns det en dammanläggning, och en fin iläggningsplats med brygga. Den yttre delen har dock tappat flytförmågan, men det är inga större problem att ta sig i land om man har lite balans. På sommaren klipper de gräset så att man lätt ska kunna ta sig förbi dammen och vidare upp i ån. Den här dagen stannar jag dock och åter lunch. En lunchfika till tonerna av porlande vatten och kvittrande fåglar i solskenet, det är inte fy skam!

Vägen tillbaka gick mycket fortare. En hel halvtimme snabbare. Nu åkte jag i mitten av ”forsarna”, vilket naturligtvis ledde till att jag slog i en bamsesten i den starkaste strömmen. Men plastkajaken studsade av. Det blev dock en rejäl repa märkte jag när jag lyft upp kajaken på biltaket.

Innan Skavstasvängen ser jag två stora fåglar som sitter ute på åkern. I stilla majestät lyfter de och snart cirklar örnarna högt ovan mitt huvud. Det ser så enkelt ut när de lyfter och glider iväg.

Solspegling

Mikrois!

 

När jag kommer tillbaka till Harg har isen hunnit lägga sig igen, men den spricker direkt när jag kommer. När jag ska ta mig upp märks min taffliga teknik av. Jag sätter ena armen i vattnet och är sedan tvungen att ta ett stort kliv ner i det iskalla vattnet. Som tur var har jag mina vattentäta specialsockor på mig så jag blir inte blöt, men kall! Det är skönt att byta om när kajaken väl hamnat på biltaket.