Presentation av mig, Amatörpaddlaren

Jag heter Ronny Söderqvist och är född 1965. Jag har alltid gillat naturen. Mitt yrke är lärare, med matte och No som huvudämnen. Jag har försökt att kombinera mina intressen med mitt yrke, och har därför arbetat en del med utomhuspedagogik. Men det är inte som lärare jag paddlar!

Jag har haft min egen kajak i några år, men det var först sommaren 2015 som jag började paddla lite mer frekvent. Jag har aldrig tagit några paddlingslektioner, utan har provat mig framåt, tittat på andra och försökt komma fram till vad som passar just mig.

Min fru har också sin egen kajak, och roligast är det förstås när vi är ute tillsammans. Vi har även två tvåmanskajaker, så hela familjen kan vara ute och paddla när lusten faller på (vilket inte sker så ofta).

Min kajak är av märket Seabird Expedition, en blå 3-lagers plastkajak. Den är lite topprank, men glider fram rätt bra i vattnet. Jag valde en plastkajak eftersom jag inte vill oroa mig för att köra på stenar och annat i vattnet. För det gör jag! Paddeln är en glasfiberpaddel, en Swift Midsize. Om jag har förstått det rätt är det en paddel för att paddla länge med. Och mina turer tar sin lilla tid…

20151018_120118
Min utsikt från kajaksitsen.

Eftersom jag bor i utanför Nyköping blir det mestadels sörmländska vatten som jag paddlar på. Vi har flera sjöar runtomkring oss som man lätt når med bil. När jag ska iväg själv försöker jag få frun att köra mig till en plats och hämta mig på en annan. Jag tycker det är roligare att ha ett mål att paddla till, istället för att paddla tillbaka till där jag startade.

Jag kan ibland tycka det är ganska skönt att paddla själv. Jag får tid att tänka, reflektera och kan stanna när det passar mig. Jag känner mig sällan ensam, även om det under förra säsongen bara hände en gång att jag mötte någon på mina paddelturer. Naturen är min vän (jag vet, det låter lite klyschigt). Men som jag skrev innan, jag tycker det är fantastiskt kul att paddla tillsammans med min fru.

Bloggen har jag startat för att ge andra en möjlighet att hitta paddlingsplatser som passar även de som inte är så duktiga, utan som tar sin lilla tid på resan. Oftast tar en kilometer runt 12-15 minuter för mig, men om jag paddlar på lite mer målmedvetet kan jag närma mig 10 minuter per kilometer.

Jag använder mig av Runkeeper för att hålla koll på hur långt jag har paddlat. Jag struntar fullständigt i kilokalorier och fettförbränning. Det handlar enbart om upplevelsen!

Hemma ägnar jag en hel del tid åt att titta på kartor för att planera eventuella paddlingsturer. Jag skulle denna sommar vilja paddla från Åkers Styckebruk till Trosa, och från Trosa till Nyköping. Jag skulle också vilja paddla på Emån, som ligger i Småland. Den har jag passerat med bil så många gånger under min uppväxt och den har alltid lockat mig. Sedan vill jag paddla på Kinda kanal lite längre an vad jag och frun hann med förra sommaren. Det finns så mycket vatten att paddla på…

Annonser

23/2-16 Premiärturen del 2

Var: Trosaån mellan Trosa kvarn och Trosa kyrka. (9 km t.o.r.) Lätt paddling med undantag för vägbron.

Nästa vända den här dagen hade jag tänkt börja nere vid Trosa hamn och paddla mig uppåt mot Vagnhärad. Dock hade mannen med paddlingskunskaperna sagt att det var lite bökigt borta vid Trosa kyrka. Bara för att kolla vad han menade stannade jag till vid kyrkan. Där rann ån under en gammal stenbro och genom en smal vägtrumma. Och det var inte lite vatten som rann genom trumman! Jag insåg direkt att jag aldrig skulle klara av att paddla motströms genom trumman. Så Trosa kyrka skulle få bli min vändplats.

Jag fortsatte med bilen ner till Trosa och stannade vid Trosa kvarn. Jag hade i ärlighetens namn inte någon aning om att det fanns en kvarn i Trosa, än mindre att det fanns en damm. Jag började leta efter ett ställe att lägga i kajaken ovanför dammen, det fanns ett nedanför. Men jag kunde inte hitta det. Istället la jag i kajaken vid parkeringsplatsen, vilket gick alldeles utmärkt.

Redan efter ett par hundra meter förstod jag varför jag inte hittat någon iläggningsplats. Över ån kom först en gångbro som var enkel att paddla under och sedan kom en vägbro som INTE var enkel att paddla under. Jag var tvungen att luta kajaken på sidan för att lyckas. Samtidigt som jag drog mig under bron försökte jag hålla i min paddel. Till slut kom jag under, men det är inget jag kan rekommendera. Istället kan man lägga i kajaken vid den iläggningsplatsen som finns efter vägbron…

20160223_143716

Trosaån mellan Trosa och Trosa kyrka är ganska rak. Man ser mest bara åkermark. Ganska snart började jag känna mig sliten, och det kändes som om jag aldrig skulle komma fram. Eftersom jag är lite intresserad(läs MYCKET) av runstenar visste jag att jag skulle passera förbi de ganska nära inpå kyrkan, men det kändes som en evighet innan de dök upp… Men samtidigt som jag fick syn på de dök även kyrktornet upp framför mig. Det gav mig lite extra krafter att ta mig fram till kyrkan.

Vid Trosa kyrka är det strömt. Medan jag försökte hitta ett lite lugnare ställe för att parkera kajaken får jag se en liten svartvit fågel som sitter på en liten buske mitt i ån. En Strömstare! Min första. Inte förrän kajaken var 4-5 meter ifrån den flög den iväg. Kungsfiskare och Strömstare på samma dag! När kommer det hända igen?

20160223_140006
Strömstaren (jag lovar!)

På vägen tillbaka började det mulna på. Det blev kallt om mina bara händer. Jag hade ett par extra tumvantar med för värmens skull, och nu fick jag paddla med de på. Inte lätt, för när vänsterhanden skulle vrida sig fastnade tummen i paddeln. Turen tillbaka blev kallare, men strömmen förenklade tillvaron för mig. Däremot förenklade det inte passagen under vägbron! Strömmen tog tag i kajaken och vred den i sidled. Samtidigt försökte jag luta mig själv och kajak. Jag var rejält utpumpad när jag äntligen kom under. Nästa gång blir det upptag på rätt ställe med kajakvagnen!

23/2-16 Årets premiärtur…

…som blev tudelad.

Var: Trosaån mellan Vagnhärad och sjön Sillen (5,5 km t.o.r.)  Lätt paddling.

Redan förra året var jag sugen på att paddla på Trosaån. Men det blev liksom aldrig av. Så nu var det dags! Jag slängde upp kajaken på biltaket (egentligen så lyftes den stånkandes upp) och körde mot Vagnhärad. För att få en aning om hur ån såg ut på nära håll svängde jag av vid Sillekrog och tog gamla riksettan mot Vagnhärad. Jag stannade till på ett ställe där det gick en bro över ån och gick ner för att se hur mycket vatten det var och om ån var för strid, men det såg perfekt ut.

När jag kom till Vagnhärad visste jag inte var jag skulle lägga i kajaken. När jag gick där och letade kom en man fram och undrade om jag skulle paddla. Jag berättade att jag ville paddla upp till Sillen, och då visade han mig hur jag skulle köra och var jag skulle kunna lägga i. Vägen ner mot ån, som han visat mig, var en brant grusväg som låg strax efter väg 219 mot Studsvik från Vagnhärad sett. Där fanns en perfekt parkeringsplats och det var lätt att lägga i kajaken.

Det var bara någon plusgrad så jag hade tagit med mig ett par neoprenhandskar som jag köpt på Biltema för flera år sedan. De funkade inte alls! Efter 10 minuter gav jag upp och paddlade barhänt. Det gick bättre, och som tur var sken solen.

Det kändes rätt underligt att paddla. På åkrarna låg snön kvar, det var is i vassen och kylan kändes i kinderna. Konstigt nog höll sig händerna varma. Det var väldigt stilla och ån rann så sakta att den ibland var spegelblank. På min väg skrämde jag upp knöl- och sångsvanar som tagit sin tillflykt till åns stilla, flytande vatten.

När jag närmade mig sjön Sillen ökade ljudet från E4:an. Men innan jag kom fram till den blev jag tvungen att ta mig över ett träd som fallit över ån. En bäver hade gjort sitt bästa för att gnaga av det, men lämnat jobbet halvfärdigt. Det gick dock enkelt att ta sig förbi mellan stammen och den gren som bävern gnagt på.

 

Väl framme vid Sillen tog det stopp. Här låg isen tjock. På iskanten stod svanarna uppradade, misstänksamt tittande mot mig och min kajak, redo att när som helst flyga iväg. Det är alltid lika fascinerande att se svanar som ska flyga iväg. Deras löpande startsträcka som måste till oavsett om de är på land eller i vatten. Man förstår varför de måste ha dessa stora fötter…

På vägen tillbaka blixtrade det plötsligt till av något blått. En Kungsfiskare! Den, tillsammans med två till, fortsatte att förflytta sig med ån nästan ända fram till bilen. Det var blott andra gången jag sett Kungsfiskare, första gången var förra året vid en paddlingstur vid Vadsbro kyrka.

Tillbaka till bilen gjorde jag min vanliga klumpiga urklivning, men klarade mig utan att bli blöt. Nu var det dags för nästa del!