13/3-16 Bäverhinder och sopstation!

  • Var: Kilaån mellan Nyköping och Bergshammar t.o.r.
  • Sträcka: 9,5 km
  • Iläggningsplats: Nyköpings hamns östra sida vid stentrappan
  • Lyft: 2×2
  • Svårighetsgrad: Svårare paddling

I fredags när jag tittade på väderprognosen skulle det bli vackert väder på lördagen och ännu bättre på söndagen. Igår kväll sa de att det skulle bli höga moln som tidvis skulle skymma solen, men att den skulle titta fram ändå. Det blev jämngrått!

Trots det såg jag fram emot dagens paddling. Idag fick jag klara mig själv med iläggningen och allt. Det var dock ganska vindstilla, och den lilla vind som fanns kändes inte av på hela dagen. Kilaån rinner ut i samma fjärd som Nyköpingsån. Den har dock lite mindre vatten i sig, men som jag skrev igår så är det en gammal vattenled. Parallellt med Kilaån går gamla Riksettan, vägen från Stockholm söderut. Som liten satt jag och syrran i mammas bil och åkte på den nästan varje månad för att hälsa på släkten nere i Småland. Så det var lite som att komma hem, eller i varje fall att få återuppleva gamla minnen igen.

Kilaån har nu rätt mycket vatten som gör den rejält ström. När den dessutom smalnar av blir det riktigt jobbigt. Jag fick arbeta hårt med rodret och paddeln för att hålla kursen. Eftersom vassen inte växt till sig ännu var det bitvis fri sikt ut på åkrarna. Redan i början kommer man till ett naturreservat där många fågelskådare stannar för att spana efter de talrika fåglarna. Under dagen såg jag havsörn, fiskgjuse, vitkindad gås, häger, storskrake, gräsand, knipa, kråka, björktrast och sångsvan. Men det finns ju andra djur jäms med vattnet. Idag dök två minkar upp på vardera sidan om ån. Den ena liten och späd, den andra betydligt tjockare. De sprang efter åkanten för att leta föda.

20160313_124526
Avsmalnande å!

I naturreservatet smalnar ån av betydligt och man paddlar mellan vassväggar. Men sedan öppnar ån upp sig igen. Efter reservatet passerar man en gammal kastal. Den var en gång i tiden vakttorn för inloppet. Kanske tog man upp tull för att låta båtarna passera. Man vet att det fanns en kastal där Nyköpings slott idag ligger, och de kunde ”se” till varandra.

20160313_103059
Kastalen vid Kilaån.

Efter kastalen var ån riktigt trevlig att paddla på. Visst, det gick inte att vila, för då tog strömmen över och drev kajaken bakåt, men jag behövde inte jobba så hårt som i vassen. Men så kom ett hinder som inte gick att passera. En bäver hade fällt ett träd över ån, och mot trädet hade avbruten vass samlat sig och bildat en rejäl vassmatta. Omöjligt att ta sig paddlandes förbi. Det var bara att ta sig ur kajaken och försöka dra den förbi hindret. När jag ska kliva ur glider foten långt ner i den geggiga botten och jag blir blöt upp till låret.

20160313_110301
Vassmattan med kajaken översläpad.

Till slut lyckas jag släpa kajaken över vassmattan och sätta mig igen utan vidare missöden. Men jag kommer inte långt. Efter ett par hundra meter ligger ytterligare ett träd över ån. Ur kajaken, upp med kajaken på land och ner på andra sidan. Hur många träd ska det bli? Nu närmade jag mig Bergshammar men innan det kolonistugeområdet Ekebydal. När jag var liten var det jordgubbsförsäljning här. Men inte nu…

När jag nästan passerat Bergshammar kommer nästa stam över ån. Jag inser att jag inte kommer orka ta mig över med tanke på att jag ska tillbaka också. Det blir en kort paus med macka och varm choklad innan återresan.

Och vilken återresa! Kajaken flyger fram. Det tar inte lång tid innan jag är framme vid första trädet. Istället för att lyfta upp kajaken på land tar jag mig upp på stammen och drar kajaken över trädet. Det funkar riktigt bra. Nöjd sätter jag mig i kajaken och flyger fram mot nästa hinder. Den är inte lika lätt att ta sig förbi, men jag har lärt mig från förra gången, så jag blir inte så blöt utan kommer förbi nästan torrskodd.20160313_124315

Resten av turen är riktigt rolig. När jag kommer in i den smalare delen känns det nästan som jag är på vildmarksäventyr. På vägen tillbaka tittar jag långt åt bäverhyddan som står stadigt uppe på land…

Något som slog mig när jag paddlade på ån var alla soppåsar. Ordentligt ihopknutna, blå soppåsar. Måste ha varit minst 50 stycken. Och till det ett tiotal vita påsar. Man undrar vem som tycker att det är lämpligt att använda ån som sopstation?

Men nu har jag ett nytt paddeläventyr som jag vill göra. Jag vill lägga i kajaken längre upp i Kilaån. Tänk om det går att paddla hela vägen från Kila till Nyköping? Det måste provas. Men då blir det med våtdräkten på. Och kanske en såg?!

 

Annonser

12/3-16 Besvikelsen som rann ut i ån…

  • Var: Nyköping, Stadsfjärden och Mellanfjärden
  • Sträcka: 9 km
  • Iläggningsplats: Nyköpings hamns östra sida vid stentrappan
  • Lyft: Inga
  • Svårighetsgrad: Lätt paddling

Skulle jag åka till Jakt- och Vildmarksmässan, eller skulle jag paddla? Det var inget lätt val. Men när lördagsmorgonen kom med strålande solsken blev valet lite lättare. Paddling!

Jag hade tidigare i veckan varit nere i Nyköpings hamnområde och sett att isen dragit sig långt bort. Skvallervägen hade jag fått veta att så även skett i Oxelösund. Så min plan var att paddla mellan Nyköping och Oxelösund.

Jag fick frun att köra mig den här gången eftersom jag inte skulle komma tillbaka till samma plats. I med kajaken i den strömmande Nyköpingsån. Jag hade gjort en liten fästanordning för att kunna förankra kajaken vid kajen. Helt enkelt ett litet tunt rep med en karbinhake i ena änden. Kunde dra den runt ett järnfäste och sedan haka i karbinen i kajaken, så kunde inte kajaken glida iväg.

20160312_090403
Den lilla röda linan håller mig kvar medan jag fixar det sista.

När jag vinkat adjö till frun började jag paddlingen i absolut bästa väder. Solsken och så gott som vindstilla.Solen i blick dessutom, och jag konstaterade att jag skulle få det så hela resan – trodde jag! Jag hade nämligen inte kommit mer än ut från den innersta Stadsfjärden förrän jag såg en massa fåglar som stod på vattnet! Fast de stod inte på vattnet, de stod på isen. Det var bara isfritt i tre kilometer. Vilken besvikelse!

Det var bara att bita i det sura äpplet, ringa frun och berätta att hon lika gärna kunde vända tillbaka för att komma och hämta mig.

20160312_104133
Kilaåns utlopp.

På vägen tillbaka så såg jag att isen släppt vid Kilaåns utlopp. Kilaån är en gammal vikingafarled och jag har tidigare arbetat på en skola lite längre upp jäms med ån. Skulle jag kunna paddla upp i den? Jag gav mig in i den ganska smala åmynningen. Det var trögt att paddla, strömmen var starkare än jag trodde. Eftersom frun var på väg för att plocka upp mig bestämde jag mig för att paddla bara en liten bit för att spana in om det var möjligt att överhuvudtaget ta sig förbi vägarna som passerar över. Det gick! All besvikelse som jag nyss känt rann av som vatten på en gås. Morgondagens paddeltur!

20160312_105116
De tre broarna över Kilaån. Kortet är taget under den tredje.

Jag vände tillbaka och fick känna av åns styrka. Kändes som om jag var en elitkanotist! Jag bara flög fram. Borta vid stentrappan stod frun och väntade på mig, och hon blev nog lite förvånad över min glada min, jag som nyss låtit så besviken i telefon.

 

5/3-16 Plötsligt är det tyst…

Var: Åkforsån mellan Åkfors och Djulfors (Eriksberg). (12,5 km t.o.r.) Lätt paddling.

Då har man paddlat i snöglopp! Fast det började med att iläggningsplatsen var helt igenisad. Ingen möjlighet att jag skulle klara av att komma i kajaken där inte! En liten bit bort kunde jag stampa sönder isen och ordna med en bättre plats.20160305_103205

Det var verkligen gråväder. Ingen sol, duggregn och kallt. Jag provade lite andra kläder än jag haft senast, mest för att se om jag kan ha flera alternativ. Dessvärre upptäckte jag när jag gjorde i ordning kajaken att jag glömt mina extrakläder. Lite klantigt måste jag erkänna. Som tur var hade jag lite kläder i bilen och en liten plastpåse. Det fick bli mitt extraställ för dagen.

Åkforsån är en liten pärla att paddla på. Lugnt vatten, en lagom slingrande å och varierad natur runt omkring. Jag hinner paddla någon kilometer då jag hör det… tystnaden! Plötsligt är det tyst, verkligen tyst. Det enda som hörs är mina egna ljud; paddeln i vattnet, frasandet från kläderna, min egen andning. Jag slutar paddla och glider långsamt framåt…

Efter ytterligare någon kilometer kommer det som uppenbarligen måste bli årets fågel flygande, en Strömstare. Fram till i år har jag aldrig sett en, men på årets alla turer har jag fått se inte bara en utan flera. Under dagen stöter jag på Strömstarar på tre olika platser. Om det är samma är inte jag man att avgöra.

När jag var lite fick jag veta att det fanns ett djur som en gång i tiden varit vanlig i vårt land, ett djur som numera nästan var helt borta. En enda gång i mitt liv, för sådär en 30 år sedan, har jag sett en. Men nu när jag är ute och paddlar ser jag spår efter den var jag än är. Detsamma här i Åkforsån. Bävern har gnagt på massor av träd, fällt träd på båda sidor av ån. En del spår är mycket färska, medan andra har flera år på nacken. Trots att jag paddlar så tyst jag kan så får jag inte se någon bäver idag heller. Det närmaste jag varit var för några år sedan när jag la i extremt tidigt bortåt Björkvik. Då hörde jag Bävern smälla till med sin stora platta svans i vattnet för att varna att jag var på väg.20160305_111534

Det finns en gammal träbro över ån ungefär på halva vägen. Antagligen har den varit till för att köra över traktorer eller liknande. Stadigt byggd, men numera inte tillräcklig för att låta något köra över. Någon har grävt en liten kanal till höger om den (motströms) så det är lätt att ta sig förbi.20160305_112708

När man närmar sig Djulfors breddar sig ån en aning. Här, liksom på resten av ån, ligger isen i innerkurvorna, ett bevis för att strömmen är starkare i ytterkurvorna. Det är det som gör att ån blir mer och mer kurvig med åren.

Djulfors är vackert. Här ligger Eriksberg med sin slottspark. Just den här dagen ser allt mest grått ut. En polsk hantverkare hälsar glatt på mig när jag kommer. Han undrar om jag är trött, men jag känner mig förvånansvärt pigg. Jag tar mig ur kajaken på den nedbajsade kajakbryggan(en av mina bättre urklivningar) och dricker lite varm choklad och äter några mackor. Eriksbergssjön är helt istäckt, så det blir inte någon fortsättning den här gången. Istället blir det paddling tillbaka.20160305_121858

Att paddla ger mig möjlighet att komma nära. Inte bara djur utan även natur. Att paddla under, över eller genom ger paddelturen en extra dimension. Finns det ett träd som hänger ned, en lite trängre genomfart, en stor sten som sticker upp, då är det omöjligt att låta bli. Visst, det tar lite längre tid, men jag har inte bråttom.20160305_131330

På vägen tillbaka blir vädret sämre. Regnet tar i, det börjar blåsa lite. Regnet blir till snöfall. Fast jag är varmt klädd och har extra handskar med mig ifall händerna blir kalla.

Väl nere vid kajakilägget paddlar jag vidare ner till dammen vid Åkfors. Här kan man känna kraften i ån. Ån gör ett rejält skutt nedåt här. För att ta sig förbi den här dammen måste man gå 4 km på en väl trafikerad väg utan vägren. Inte kul. tydligen har kanotister under åren missbrukat Allemansrätten och gjort markägarna irriterade. Så istället för 1,5 km på en mindre väg får man nu riskera livet på en annan.

24/2-16 Nyköpingsån, min hemmaå

Var: Nyköpingsån mellan Hargs kraftverksdamm  och dammen vid Kristineholm. (15 km t.o.r.) Bitvis lite svårare paddling motströms.

Nyköpingsån är min hemmaå. Den ser jag som gott som varje dag. Här har jag paddlat en del, vilket är perfekt så här års, för jag vet vad jag kan förvänta mig.

Jag lade i kajaken i Harg. Iläggningsplatsen nära kraftverksdammen är en brant slänt ner mot ån. Vattnet är grunt så man bottnar lätt om man behöver stå i vattnet. Den här dagen hade isen lagt sig jäms med kanten. Kajaken tryckte lätt ner isen framför sig, men jag fick hacka bort en del med paddeln för att ta mig ut.

20160224_131931
F.d. ingenjörsbostaden Blåhamra vid Hargs Textilfabrik

Den här dagen var jag bättre förberedd för att behålla mina händer varma, och det var tur för det var betydligt kyligare i luften den här dagen.Under hela dagen paddlade jag med Gråvargs arbetshandskar från Byggmax. Även om de ibland blev lite blöta i fingertopparna höll de värmen. Jag får väldigt lätt blåsor i händerna, så jag brukar alltid ha handskar på mig, men på sommaren har jag cykelhandskar, sådana utan fingertoppar.

När du paddlar från Harg och motströms på vintern/våren är det bitvis rejält strömt. Efter gångbron mellan Harg och Oppeby, vid runstenarna, fick jag jobba på ordentligt, och en bit längre upp fick jag ta i ännu mer. Just där svänger ån och samtidigt är det en liten nivåskillnad så vattnet rinner på rätt bra. Det gällde dock mest att hålla kursen rak så var det inga större problem. Efter det blev det lugn paddling en bra bit.

20160224_095808
Åker i vinterskrud.

Ån gör en skarp högersväng vid det som kallas Skavstarondellen och rör sig sedan genom jordbruksmarker. På ena sidan kan man se gravkullarna sticka upp. Just så här års ser du ganska långt, för vassen har inte hunnit växa till sig ännu. I sommar kommer vassen vara som två väggar på vardera sidan.

När du paddlar den här sträckan kan det hända att du blir ”överkörd” av flygplanen som landar på Skavsta. Det känns nästan som de ska landa i kajaken…

Efter cirka 6 kilometer kommer man till nästa riktiga ström. Här ska man hålla till vänster (motströms). Där har några vänliga själar lagt upp en stenpir, så man vet att om man håller till vänster om den så kör du inte på någon sten. Jag lade mig bakom piren för att sedan ta i med alla krafter för att ta mig förbi strömmen. Ett ögonblick trodde jag att jag skulle förlora mot strömmen, men sakta men säkert tog jag mig upp.

Här kommer en del av ån som känns lite djungelaktig. Stora stenar, fallna träd och inga andra ljud än vattnets. Då ser jag en Kungsfiskare. ”Idag igen” hinner jag tänka innan jag också får se en strömstare! I min iver glömmer jag bort att paddla, vilket inte är så smart just här… Innan kajaken drar iväg tar jag några kraftiga tag för att komma rätt igen.

Här gör ån en s-sväng. Vid nästa krök kommer ytterligare ett strömmande parti. I vanliga fall ska man hålla till höger (motströms) men nu, med det höga vattenståndet, kan man paddla upp i mitten utan att slå i några stenar. Efter den strömmen lugnar det ner sig igen ända fram till Kristineholm. Här finns det en dammanläggning, och en fin iläggningsplats med brygga. Den yttre delen har dock tappat flytförmågan, men det är inga större problem att ta sig i land om man har lite balans. På sommaren klipper de gräset så att man lätt ska kunna ta sig förbi dammen och vidare upp i ån. Den här dagen stannar jag dock och åter lunch. En lunchfika till tonerna av porlande vatten och kvittrande fåglar i solskenet, det är inte fy skam!

Vägen tillbaka gick mycket fortare. En hel halvtimme snabbare. Nu åkte jag i mitten av ”forsarna”, vilket naturligtvis ledde till att jag slog i en bamsesten i den starkaste strömmen. Men plastkajaken studsade av. Det blev dock en rejäl repa märkte jag när jag lyft upp kajaken på biltaket.

Innan Skavstasvängen ser jag två stora fåglar som sitter ute på åkern. I stilla majestät lyfter de och snart cirklar örnarna högt ovan mitt huvud. Det ser så enkelt ut när de lyfter och glider iväg.

 

När jag kommer tillbaka till Harg har isen hunnit lägga sig igen, men den spricker direkt när jag kommer. När jag ska ta mig upp märks min taffliga teknik av. Jag sätter ena armen i vattnet och är sedan tvungen att ta ett stort kliv ner i det iskalla vattnet. Som tur var har jag mina vattentäta specialsockor på mig så jag blir inte blöt, men kall! Det är skönt att byta om när kajaken väl hamnat på biltaket.

23/2-16 Premiärturen del 2

Var: Trosaån mellan Trosa kvarn och Trosa kyrka. (9 km t.o.r.) Lätt paddling med undantag för vägbron.

Nästa vända den här dagen hade jag tänkt börja nere vid Trosa hamn och paddla mig uppåt mot Vagnhärad. Dock hade mannen med paddlingskunskaperna sagt att det var lite bökigt borta vid Trosa kyrka. Bara för att kolla vad han menade stannade jag till vid kyrkan. Där rann ån under en gammal stenbro och genom en smal vägtrumma. Och det var inte lite vatten som rann genom trumman! Jag insåg direkt att jag aldrig skulle klara av att paddla motströms genom trumman. Så Trosa kyrka skulle få bli min vändplats.

Jag fortsatte med bilen ner till Trosa och stannade vid Trosa kvarn. Jag hade i ärlighetens namn inte någon aning om att det fanns en kvarn i Trosa, än mindre att det fanns en damm. Jag började leta efter ett ställe att lägga i kajaken ovanför dammen, det fanns ett nedanför. Men jag kunde inte hitta det. Istället la jag i kajaken vid parkeringsplatsen, vilket gick alldeles utmärkt.

Redan efter ett par hundra meter förstod jag varför jag inte hittat någon iläggningsplats. Över ån kom först en gångbro som var enkel att paddla under och sedan kom en vägbro som INTE var enkel att paddla under. Jag var tvungen att luta kajaken på sidan för att lyckas. Samtidigt som jag drog mig under bron försökte jag hålla i min paddel. Till slut kom jag under, men det är inget jag kan rekommendera. Istället kan man lägga i kajaken vid den iläggningsplatsen som finns efter vägbron…

20160223_143716

Trosaån mellan Trosa och Trosa kyrka är ganska rak. Man ser mest bara åkermark. Ganska snart började jag känna mig sliten, och det kändes som om jag aldrig skulle komma fram. Eftersom jag är lite intresserad(läs MYCKET) av runstenar visste jag att jag skulle passera förbi de ganska nära inpå kyrkan, men det kändes som en evighet innan de dök upp… Men samtidigt som jag fick syn på de dök även kyrktornet upp framför mig. Det gav mig lite extra krafter att ta mig fram till kyrkan.

Vid Trosa kyrka är det strömt. Medan jag försökte hitta ett lite lugnare ställe för att parkera kajaken får jag se en liten svartvit fågel som sitter på en liten buske mitt i ån. En Strömstare! Min första. Inte förrän kajaken var 4-5 meter ifrån den flög den iväg. Kungsfiskare och Strömstare på samma dag! När kommer det hända igen?

20160223_140006
Strömstaren (jag lovar!)

På vägen tillbaka började det mulna på. Det blev kallt om mina bara händer. Jag hade ett par extra tumvantar med för värmens skull, och nu fick jag paddla med de på. Inte lätt, för när vänsterhanden skulle vrida sig fastnade tummen i paddeln. Turen tillbaka blev kallare, men strömmen förenklade tillvaron för mig. Däremot förenklade det inte passagen under vägbron! Strömmen tog tag i kajaken och vred den i sidled. Samtidigt försökte jag luta mig själv och kajak. Jag var rejält utpumpad när jag äntligen kom under. Nästa gång blir det upptag på rätt ställe med kajakvagnen!

23/2-16 Årets premiärtur…

…som blev tudelad.

Var: Trosaån mellan Vagnhärad och sjön Sillen (5,5 km t.o.r.)  Lätt paddling.

Redan förra året var jag sugen på att paddla på Trosaån. Men det blev liksom aldrig av. Så nu var det dags! Jag slängde upp kajaken på biltaket (egentligen så lyftes den stånkandes upp) och körde mot Vagnhärad. För att få en aning om hur ån såg ut på nära håll svängde jag av vid Sillekrog och tog gamla riksettan mot Vagnhärad. Jag stannade till på ett ställe där det gick en bro över ån och gick ner för att se hur mycket vatten det var och om ån var för strid, men det såg perfekt ut.

När jag kom till Vagnhärad visste jag inte var jag skulle lägga i kajaken. När jag gick där och letade kom en man fram och undrade om jag skulle paddla. Jag berättade att jag ville paddla upp till Sillen, och då visade han mig hur jag skulle köra och var jag skulle kunna lägga i. Vägen ner mot ån, som han visat mig, var en brant grusväg som låg strax efter väg 219 mot Studsvik från Vagnhärad sett. Där fanns en perfekt parkeringsplats och det var lätt att lägga i kajaken.

Det var bara någon plusgrad så jag hade tagit med mig ett par neoprenhandskar som jag köpt på Biltema för flera år sedan. De funkade inte alls! Efter 10 minuter gav jag upp och paddlade barhänt. Det gick bättre, och som tur var sken solen.

Det kändes rätt underligt att paddla. På åkrarna låg snön kvar, det var is i vassen och kylan kändes i kinderna. Konstigt nog höll sig händerna varma. Det var väldigt stilla och ån rann så sakta att den ibland var spegelblank. På min väg skrämde jag upp knöl- och sångsvanar som tagit sin tillflykt till åns stilla, flytande vatten.

När jag närmade mig sjön Sillen ökade ljudet från E4:an. Men innan jag kom fram till den blev jag tvungen att ta mig över ett träd som fallit över ån. En bäver hade gjort sitt bästa för att gnaga av det, men lämnat jobbet halvfärdigt. Det gick dock enkelt att ta sig förbi mellan stammen och den gren som bävern gnagt på.

 

Väl framme vid Sillen tog det stopp. Här låg isen tjock. På iskanten stod svanarna uppradade, misstänksamt tittande mot mig och min kajak, redo att när som helst flyga iväg. Det är alltid lika fascinerande att se svanar som ska flyga iväg. Deras löpande startsträcka som måste till oavsett om de är på land eller i vatten. Man förstår varför de måste ha dessa stora fötter…

På vägen tillbaka blixtrade det plötsligt till av något blått. En Kungsfiskare! Den, tillsammans med två till, fortsatte att förflytta sig med ån nästan ända fram till bilen. Det var blott andra gången jag sett Kungsfiskare, första gången var förra året vid en paddlingstur vid Vadsbro kyrka.

Tillbaka till bilen gjorde jag min vanliga klumpiga urklivning, men klarade mig utan att bli blöt. Nu var det dags för nästa del!