Amatörpaddlarens blogg

30/6-16 Svensk nutidshistoria och mörka moln

Minnesskylt från förlisningen

Annonser

Efter gårdagens behövliga vilodag var det dags för ett nytt område i Karlskrona skärgård. Jag hade läst på en hemsida http://www.fam-rinaldo.se/kajak/Kajak.htm om olika turer och redan då fastnat för den här rundan. Det fanns flera anledningar till det: skyddad paddling mellan många öar, speciella öar och speciella vatten samt att jag skulle få möjlighet att besöka en plats som är en del av svensk nutidshistoria.

För att ta sig till Sturkö camping får man köra en bit, men väl på plats var det mycket enkelt att lägga i kajaken. Här fanns både sandstrand och en lång, låg brygga, perfekt för kajakiläggning. Vädret var omväxlande, ibland lite sol och precis när jag höll på att packa kajaken kom det några enstaka droppar från himlen. Men det blå dominerade.

Väl iväg paddlade jag rakt österut, norr om Moksholm och Maltkvarn. Sedan följde jag Maltkvarns östra sida, för att så småningom korsa Yttre Gåsefjärden för att redan nu, efter 3,5 km paddling nå fram till Torhamnaskär. Här utspelades det som kanske är svensk nutidshistorias underligaste händelse. Den 27 oktober 1981 gick nämligen en rysk ubåt, U137, stadigt på grund just här. ”Felnavigering” sa ryssarna, men vad som egentligen hände kommer nog aldrig bli helt klarlagt. Men jag kommer ihåg hur spännande jag tyckte det var när jag följde det hela genom tidningar och tv. Det hela avslutades med att svenskarna drog loss ubåten från grundet och lämnade över ubåten, med besättning, till ryssarna den 5 november. Själv drog jag upp kajaken på skäret och tog mig en liten promenad bland bräkande, nyfikna får. Så nyfikna att de till och med kom fram till kajaken när jag paddlade in.

Jag paddlade vidare genom sundet mellan Äspeskär och Hästholmen, tog mig över Kållefjärden och in mellan Kålleskär och Inlängan. Solen hade inte visat sig på en stund och när jag tittade bakåt såg jag stora mörka moln som bildats utanför Karlskrona. Det såg verkligen oroväckande ut, men med lite tur kanske jag skulle komma undan.

Jag var nu nära den plats där jag tänkt stanna för lunch, men när jag nästan var framme vid Hylteskären kom regnet. Ett envist droppande så jag förstod att jag var i kanten av regnet. Jag tog i lite extra för att komma bort från regnet och efter bara ett par minuter slutade det att regna. Fast jag hann bli lite blöt. Jag paddlade mellan Hylteskären och vidare mot Vieskär. Men nu fick jag inte till det med orienteringen. Kartan stämde inte riktigt med verkligheten. Jag hade tänkt stanna på en liten ö, Tobisaflöten, men den var tre öar stor… Samtidigt förundrades jag av botten. För mellan Hylteskären och Vieskär är det grunt. Väldigt grunt. Jag hade bottnat utan problem nästan hela sträckan. Det kändes lite magiskt att paddla så där, en hel kilometer, en meter över botten. Och ändå var det inte långt till öppet hav. Jag kunde paddla där och studera bottenlivet, för det var alldeles stilla. Magiskt!

Jag paddlade in vid norra Vieskär, eller i varje fall trodde jag att det var det, för att bli torr och för att äta. Här fanns en väldigt fin sandstrand, lätt att ta sig upp. Jag var lite frusen, men blev snart varm med jacka, o´boy och en värmande sol. Jag kollade på ”Eniro på sjön” för att vara säker på var jag var. Det var Vieskär, men öarna väster om ön stämde inte riktigt.

Vieskär

Snart var jag iväg igen. Ut på det grunda havet, norrut för att runda Ytterön/Hästholmen på min väg tillbaka till Sturkö. Jag försökte hålla mig mellan öarna och undvika fjärdarna. Passerade Öppenskär, Gresskär och rundade Ytteröns västpunkt Vässingsudden.

Mellan Ytterön och fastlandet går en bilfärja. Sträckan är väldigt kort och färjan är en linfärja. Jag försökte spana efter linan i vattnet när jag passerade färjan, men kunde inte se någonting.

Jag rundade nordtoppen på Ytterön och följde västsidan en bit. På kartan hade jag sett en ö som såg intressant ut. Den skulle ha en liten sjö på sig. Dessutom hade den en djup vik som jag trodde skulle vara perfekt för att att sig iland vid. Så jag lämnade Ytterön och svängde västerut mot Arnö/Ornö och Åkeholmen. Ön var både en succé och en besvikelse. Viken var perfekt, ska ni in där så paddla in direkt efter klippan på den östra sidan av viken. Där är det bäst sand. Sjön på ön var dock bara en enda stor vassmatta. Men ön som helhet var läcker. Vid den skyddade viken var ön bara ett par meter bred. På andra sidan slog vågorna in från Yttre Gåsefjärden.

Jag fortsatte min paddling och för andra gången denna dag blev jag osäker på var jag var. Det tog en stund att läsa in mig på kartan igen, men efter att ha korrigerat riktningen svängde jag norrut om Järkö. När jag kom runt Järkös norra udde kunde jag se Sturkö kyrka som inte ligger så långt från själva campingen.

Den här dagen slapp jag stora vågor och jag fick dessutom se en plats som för alltid kommer finnas med i svensk historia.

Annonser