5/3-16 Plötsligt är det tyst…

Var: Åkforsån mellan Åkfors och Djulfors (Eriksberg). (12,5 km t.o.r.) Lätt paddling.

Då har man paddlat i snöglopp! Fast det började med att iläggningsplatsen var helt igenisad. Ingen möjlighet att jag skulle klara av att komma i kajaken där inte! En liten bit bort kunde jag stampa sönder isen och ordna med en bättre plats.

Det var verkligen gråväder. Ingen sol, duggregn och kallt. Jag provade lite andra kläder än jag haft senast, mest för att se om jag kan ha flera alternativ. Dessvärre upptäckte jag när jag gjorde i ordning kajaken att jag glömt mina extrakläder. Lite klantigt måste jag erkänna. Som tur var hade jag lite kläder i bilen och en liten plastpåse. Det fick bli mitt extraställ för dagen.

Åkforsån är en liten pärla att paddla på. Lugnt vatten, en lagom slingrande å och varierad natur runt omkring. Jag hinner paddla någon kilometer då jag hör det… tystnaden! Plötsligt är det tyst, verkligen tyst. Det enda som hörs är mina egna ljud; paddeln i vattnet, frasandet från kläderna, min egen andning. Jag slutar paddla och glider långsamt framåt…

Efter ytterligare någon kilometer kommer det som uppenbarligen måste bli årets fågel flygande, en Strömstare. Fram till i år har jag aldrig sett en, men på årets alla turer har jag fått se inte bara en utan flera. Under dagen stöter jag på Strömstarar på tre olika platser. Om det är samma är inte jag man att avgöra.

När jag var lite fick jag veta att det fanns ett djur som en gång i tiden varit vanlig i vårt land, ett djur som numera nästan var helt borta. En enda gång i mitt liv, för sådär en 30 år sedan, har jag sett en. Men nu när jag är ute och paddlar ser jag spår efter den var jag än är. Detsamma här i Åkforsån. Bävern har gnagt på massor av träd, fällt träd på båda sidor av ån. En del spår är mycket färska, medan andra har flera år på nacken. Trots att jag paddlar så tyst jag kan så får jag inte se någon bäver idag heller. Det närmaste jag varit var för några år sedan när jag la i extremt tidigt bortåt Björkvik. Då hörde jag Bävern smälla till med sin stora platta svans i vattnet för att varna att jag var på väg.

Det finns en gammal träbro över ån ungefär på halva vägen. Antagligen har den varit till för att köra över traktorer eller liknande. Stadigt byggd, men numera inte tillräcklig för att låta något köra över. Någon har grävt en liten kanal till höger om den (motströms) så det är lätt att ta sig förbi.

När man närmar sig Djulfors breddar sig ån en aning. Här, liksom på resten av ån, ligger isen i innerkurvorna, ett bevis för att strömmen är starkare i ytterkurvorna. Det är det som gör att ån blir mer och mer kurvig med åren.

Djulfors är vackert. Här ligger Eriksberg med sin slottspark. Just den här dagen ser allt mest grått ut. En polsk hantverkare hälsar glatt på mig när jag kommer. Han undrar om jag är trött, men jag känner mig förvånansvärt pigg. Jag tar mig ur kajaken på den nedbajsade kajakbryggan(en av mina bättre urklivningar) och dricker lite varm choklad och äter några mackor. Eriksbergssjön är helt istäckt, så det blir inte någon fortsättning den här gången. Istället blir det paddling tillbaka.

Att paddla ger mig möjlighet att komma nära. Inte bara djur utan även natur. Att paddla under, över eller genom ger paddelturen en extra dimension. Finns det ett träd som hänger ned, en lite trängre genomfart, en stor sten som sticker upp, då är det omöjligt att låta bli. Visst, det tar lite längre tid, men jag har inte bråttom.

På vägen tillbaka blir vädret sämre. Regnet tar i, det börjar blåsa lite. Regnet blir till snöfall. Fast jag är varmt klädd och har extra handskar med mig ifall händerna blir kalla.

Väl nere vid kajakilägget paddlar jag vidare ner till dammen vid Åkfors. Här kan man känna kraften i ån. Ån gör ett rejält skutt nedåt här. För att ta sig förbi den här dammen måste man gå 4 km på en väl trafikerad väg utan vägren. Inte kul. tydligen har kanotister under åren missbrukat Allemansrätten och gjort markägarna irriterade. Så istället för 1,5 km på en mindre väg får man nu riskera livet på en annan.